Räddningshund
Nu har vi kommit hem från promenaden på gärdet, solen sken och matte hade glömt kameran hemma, hon hade inte ens med sig mobiltelefonen. Husse tjatar jämt om att hon måste ha mobilen med sig när hon går i skogen, hon brukar nämligen ramla ibland. Tänk om du gör illa dig och inte kan resa dig upp, vad gör du då, frågar han.
Ja, jag ska ta med mig den, men bara för att jag har ramlat några gånger så behöver det inte betyda att jag ramlar jämt, försvarar hon sig.
Ha, jag vet att hon brukar ramla titt och tätt, hon lyfter helt enkelt inte på fötterna, eller också så går hon och tittar efter fåglar eller nåt, så hon inte ser vart hon går. Så när hon ligger där och kravlar så ropar hon på mej, vad kan jag göra? Till slut kommer hon upp i alla fall. Men ibland gör hon illa sej och då ligger hon och tjuter.
Det är tur att vi är ensamma i skogen då, det är ju skämmigt. Då ställer Tintin och jag oss och nosar på ett ställe och låtsas som ingenting.
Tänk om jag verkligen gjorde illa mej och blev liggande, säger matte, skulle ni springa efter hjälp då? Det vet väl inte jag, Tintin och jag kanske skulle springa hem till slut, eller jag vet inte. Matte har läst om hundar som springer efter hjälp, men det kan man ju inte veta förrän det händer, vad man gör.
Som omväxling sätter jag in den här bilden på en snygging i Borås djurpark, där vi var i somras.
Det är ju annars bara hundar och snö på bilderna. En annan bild som vi tog i Borås djurpark är ju hundarnas förfader. Orangutangen ovan är väl mer människans förfader. 
Om ni tycker bilden ser konstig ut så har hon vänt på den, den blev snyggare i spegelbilden, sa hon. Nu har ni fått lite omväxling. Nästa bild blir det nog jag igen.
