Arga matte
Idag har vi varit på lite längre promenad på förmiddagen med matte och Maude. Jag fick springa lite för mej själv, men matte blev arg när jag försvann bakom en krök. Jag hörde nog att hon ropade flera gånger, argare och argare för varje gång. Vem bryr sej? Hon borde ju veta vid det här laget att jag inte försvinner. Dessutom kommer hon ju snart fram så att hon ser mej. Inte kunde jag veta att hon stannat, och vägrade gå tills jag hade kommit till henne. Hur tjurig får man bli? Efter den obehagliga upplevelsen (ja, jag tycker faktiskt att det är ganska otäckt när matte blir så där arg) höll jag mej lite närmare matte, men bara lite. Hon orkade förresten inte skrika mer för hon hade blivit hes. Rätt åt henne. Annars så var det en trevlig promenad. Maude, mattes kompis var ju snällare faktiskt. 
Man har den matte man förtjänar, säger matte. Hon kanske har den hund hon förtjänar. Nej, det ska mycket till innan hon förtjänar mej, ska jag säga.
