Mina bröder
Jag skulle ju berätta om mina två brorsor, de till höger på bilden. Efter att de kommit till sina nya hem visade det sig att de båda fått en leversjukdom som heter portacavashunt. Jag kan inte beskriva riktigt vad det är. Matte kan det bättre. Men brorsan i mitten kom till Norge och hans fel gick att operera och han tävlar i dag i bl.a aguility. Schysst tycker jag. Min andra brorsa Casper kunde inte opereras på grund av att shunten satt inne i levern. Matte och husse hade en bernersennenhund som hette Lina. Hon var gammal och matte och husse fick ta bort henne när vi var drygt 1 år. Då stod det klart att Casper inte skulle överleva, men han mådde bra tidvis och fick leva tills han var 2,5 år gammal. Jag kom till familjen när jag var 14 månader. Matte och husse fick mig som kompensation för att Casper var sjuk. Casper och jag fick i allafall 1,5 år tillsammans.
Eftersom bröderna var sjuka så var det ingen idé för uppfödaren att ha mej i avel så därför fick jag komma till matte och husse. Det tycker jag var bra för det är bättre att tillhöra en familj än att bo i hundgård. Jag hade det ganska bra i hundgården med alla de andra kompisarna, speciellt basset fauve de Bretagne, så därför finns Tintin hos oss. Jag kunde inte vara ensam hemma, matte och husse försökte på alla vis så att jag skulle känna mej trygg men de gav upp och köpte Tintin. Han kom till oss mitt i semestern 2006 och jag kände mej trygg direkt. Han var visserligen så liten att han fick plats
på mina framtassar, men jag var inte ensam längre.
Här nedan är en bild på Casper och mej när vi ligger i soffan.
Och här är sista bilden på Casper samma dag som vi åkte till Strömsholm för sista gången.
Och på sommaren kom Tintin. Han var så liten.
Och nu är Tintin snart återställd från olyckan i somras så allt flyter på. Nu måste vi gå på promenad, matte har stått vid dörren och gnällt en bra stund nu. Hon behöver motion säger hon. Mer om det senare. Hej på en stund.
