spinone

Matte åkte iväg och storhandlade kl 11. Efter en stund tänkte jag att jag skulle gå in i grovköket och kika lite.
Matte brukar ha en kasse stå där med sorteringsgrejer, kartonger och plast och sånt. Som tur är har vi våra matskålar och vattenskål där. När jag håller på att böka som bäst råkade jag skjuta igen dörren. Fasa. När matte kommer hem ser hon mej i fönstret istället för adventsstaken. Jag blir så glad när hon öppnar dörren, jag trodde nog att jag skulle dö där inne. Jag flåsade väldigt, matte tröstade mej, hon blev inte alls arg. Stackars dej, sa hon.
Jag hade haft ner adventsstaken, den gick sönder, jag tömde ut tvättkorgen och välte ikull min mattunna. Det var ju tur att locket inte gick upp, sa matte. Jag hade stressdruckit vatten så det var nästan slut och Tintin hade ju inte fått något vatten. Tänk vad som kan hända på 2 timmar, sa matte. Nu får vi lov att sätta fast dörren på nåt sätt.

Vi gick ut på promenad direkt så att jag skulle lugna ner mej. Hon tänkte att hon skulle skoja med mej så när jag sprang före så gick hon in på en annan stig och gömde sej. Hon säger att hon ropade 2 gånger på mej. Det tror inte jag på för jag hörde inget i alla fall. Jag stannar en bit bort och väntar men det kommer ingen. Då springer jag in en annan stig som vi inte ens kom ifrån. Nu är det så att matte ser mej hela tiden, och då vet jag att hon tänker att jag ska springa tillbaka samma väg förstås. Men det är inte riktigt min stil. Jag stannar kvar tills jag börjar bli ängslig och skälla. Men nu fick jag se matte, hon hade kommit fram på hygget och stod och viftad med armarna, då blev det fart på mej ska jag säja.
Det var jätteskönt att hitta matte och Tintin igen. Det är opsykologiskt av henne och göra så där när jag nyss har haft ett trauma. När vi kommer hem ska vi fika sen ska jag sova ett par timmar faktiskt.

Hej igen, här ligger jag utsträckt på sängen i husvagnen och så kommer matte med kameran och väcker mej.
Jag brukar ta en tupplur när jag har ätit frukost. Då passar husvagnsfolket på att äta innan det är dags att gå ut.
Tintin ligger under bordet som vanligt


Efter en bra husvagnshelg är vi åter hemma. Det är faktiskt ganska skönt det också. Vi har adventspyntat med stjärnor och stakar i fönstren och matte har pyntat adventsstaken på bordet. Vi tände första ljuset i gårkväll. Vi fick varsit gott ben att gnaga på. Allt var frid och fröjd. Matte väntar lite med att ta fram tomtarna i år, speciellt tygtomtarna, hon är rädd att jag ska förstöra de. Tomtemarodör kallar hon mej. Jag klär ju bara av de lite, tar bort armar och så. Eller också går jag och bär de i munnen länge så att de blir alldeles blöta och slemmiga. Såna där tomtar med fårskinnsskägg tycker jag om, jag brukar suga på skägget. Tintin brukar inte förstöra nånting, men han tar gärna för sig om jag dukar fram, så att säga. Matte blir inte glad ska jag säga. När hon kommer in genom dörren så säger hon Hejsan pojkar! sen blir det tyst och så kommer det Näeh vad har du nu gjort! Då brukar jag gå undan lite och stå och kika på matte bakom bordet. Efter en stund går jag fram och buffar på matte och då är allt bra igen.
I dag har Anders namnsdag och det är gråväder och varmgrader, så då kanske det blir kallt och snö till jul. När Anders braskar julen slaskar heter det ju, och det braskar definitivt inte idag. Hej så länge.

Den här bilden är ett bra bevis på hur bra fotograf matte är. Här har jag lagt mig så fint och så står det en sån där grej bakom. Det var som när hon skulle fotografera berner sennenhunden Lina bredvid julgranen. Granen var ovanligt fin det här året och Lina var så fin med röd rosett. Sedan när matte hämtar ut fotografierna från fotoaffären (ja, det var på den tiden, då man inte hade digitalkamera, i alla fall inte matte) så upptäcker hon att det står en knallblå sopborste med skyffel i bakgrunden, snyggt.



Vi kan faktiskt posera Tintin och jag om vi vill.

Det är första advent på söndag. Vi ska ju åka till husvagnen så matte har tagit fram adventsstakar och stjärnor så att det är klart när vi kommer hem på söndag eftermiddag. Första adventsljuset får vi tända när vi sitter och myser i husvagnen. Det hade varit bra om det kommit lite snö, då skulle lyckan vara gjord ska jag säga.
Nu ska vi gå på promenad, i alla fall matte och Tintin, jag springer lite hit och dit, fram och tillbaka, jag.

 Här ser man lite skuldmedveten ut. Fattar inte varför. Jag känner mig aldrig skyldig.

Det gäller att vara konsekvent, säger folk. Speciellt de som inte har hund. Matte är nog sämst på att vara konsekvent. Matte och husse försöker att inte ge oss nåt vid bordet. Husse lägger i matskålen, matte kan sticka till oss nån ostskiva från bordet ibland. Nu tigger ju inte jag, däremot kan jag stå en bit ifrån och se ut lite som på bilden, speciellt när osten kommer fram. Jag bryr mig inte om så mycket annat. Folk tror att jag är väluppfostrad men jag har aldrig varit intresserad av att tigga.

Tintin tigger av barnbarnen när de är på besök. Annars ligger han gärna under bordet och hoppas att någon ska spilla nåt. Troligtvis skulle denna någon vara matte. Att vara konsekvent innebär ju att man aldrig gör avsteg.
Matte gör säkert hundra avsteg varje dag, men nu gör inte det så mycket för vi är så pass gamla så vi vet hur det ska vara, vi kan faktiskt rätta matte ibland. Speciellt om hon försöker ändra på mattiderna eller promenadtiderna, då säger vi till.

Ett stort fel som matte gör, enligt böckerna i alla fall, är att hon pratar så mycket. Istället för att säga ett kort nej, så säger hon: Nääh, låt bli, va äckligt! om jag rullar mig i nåt mysigt. Eller som hon säger till Tintin: Nu får du väl skärpa dej, va. Eller: Zetti, måste du gå så långt före, vänta på oss. Skulle matte säga: Nej!, Hit!, eller Sitt! skulle vi bli mäkta förvånade. Men vi förstår i alla fall vad matte menar. Vi har lärt oss de där långa harangerna.

Och snacket om att matte och husse måste vara lika konsekventa är bara nys. Vi vet att det är lite striktare att gå med husse och vi vet att det är lite tjofadderittan att gå med matte men vi är vana vid det och det kanske också är en form av att vara konsekvent.

De viktigaste orden vi fick lära oss som valpar är Stanna , Kom och Nej. Kom kan man byta ut mot Hit om man vill men matte tycker Kom är mjukare. Kan man få valpen att lyssna på dessa tre kommandon så är hälften vunnet inför den fortsatta träningen.

Om man är lite tjatig under hundens tonår så har man igen det sen säger matte.

 Igår var Tintin inne och skrev, jag såg nog det, det gjorde inte så mycket. Han är väl avundsjuk stackarn.

Vår matte och husse är säkert inte de bästa man kan tänka sig. Men man behöver inte vara proffs för att skaffa hund, det räcker gott att man tycker om hundar (naturligtvis) och att man har tid. Har man inte tid ska man inte skaffa hund. Det är ju samma som med barn, har man inte tid ska man inte skaffa de heller, men där händer det ju i alla fall. Nu är ju jag så bra så jag säger till matte och husse när det är dags att gå ut eller att leka. I fall de skulle glömma bort det. Det kan faktiskt hända när vi har främmande på besök, eller att de håller på att jobba i trädgården så de glömmer tid och rum. Då säger vi till. Även om vi springer lösa på tomten som är ganska stor så vill vi ju leka med matte och husse ibland också, och gå på promenader. Vi vill ju inte ha tomten som toa. OK kissa lite på häcken kan jag göra faktiskt, men det är ju bara markeringar.

Min päls är ju inte så jobbig, det räcker att kamma ordentligt en gång i veckan, det gör inget om det blir mer sällan, för jag tycker inte det är så kul. Och när jag fäller så brukar de rycka det som sitter löst. Tintin fäller inte alls han, men han måste också ryckas, men också bara det som sitter löst. Enkelt som en plätt.

Klorna klipper matte en gång i månaden på mej, det är inte kul. Tintins klor måste klippas lite oftare, för de växer som sjutton. Tänderna måste kollas då och då, vi får sån där Plack-off i maten, det är väldigt bra mot tandsten. Matte har skrapat tandsten på mej tidigare men nu har jag ingen tandsten längre. Borsta tänderna gör matte sällan på oss. Vi tycker inte att det är så kul, faktiskt.

Göra rent öronen tycker inte jag är kul alls, men det behöver vi inte göra så ofta nu längre. Jag hade öronskabb när jag var yngre, men det fick jag medicin mot. Tintins öron är alltid rena, han tillhör en sån där totalt felfri ras tydligen.

Vi gillar att göra saker på samma tider. Vi vet precis vad klockan är när det gäller mat och promenader. Men på helgerna är vi helt plötsligt inte så noga längre, då är det lite mer slappt, i allafall för matte och husse.

Som sagt man behöver inte vara "Mannen som talar med hundar" för att ha hund. Jag tycker förresten inte han är så bra faktiskt. Vänlig men bestämd, tycker jag räcker. Såna där kickningar i sidan och konstiga halsband, det klarar vi oss utan faktiskt. Visst tappar matte tålamodet och skriker lite på oss, men det går fort över, hon är ju bara människa, stackarn. Nej nu kommer snart husse hem, då ska vi gå på kvällspromenad. Vi får ha på oss självlysande västar, husse också.

 Ha ha, jag har kapat datorn. Zetti skriver så nedlåtande om mej jämt, att jag ser tjock ut och att jag är en mattegris. Ska han säga som håller på att pussas och gosa med matte och husse hela kvällarna.
När han går och lägger sig så kan jag få gosa lite jag med. Jag är ju inte lika sliskig som Zetti, men jag tycker om lite massage ibland. Dessutom har han väldigt långa ben, och han vet inte alltid var han sätter ner tassarna, man får akta sej ska jag säga. Matte skriker hela tiden för att han trampar henne på tårna. Jag förstår inte hur de kan tycka om honom. OK, han är snäll men han är mesig, tycker jag.

Jag är inte rädd för nånting. Jag kan stanna hemma alldeles själv utan att pipa. men det finns ju regler förstås. Matte och husse kan inte köpa ett gosedjur till oss var, för då tar inte jag emot min. Zetti är äldst och tar båda gosedjuren och går omkring med de, sedan när det har gått några timmar så kan jag ta ett. Det har hänt att Zetti har gått till attack mot mej när jag har tagit emot nån ny sak. Så jag har lärt mig att vänta. Numera köper de bara en grej till oss, och Zetti tar emot den och jag håller mej undan. Sedan kan jag ta vilken grej jag vill. Knäppt va.

Däremot så aktar jag mej för att knycka hans ben, det har jag gjort ett par gånger och fått på pälsen ordentligt.
Jag fick ett hål i örat en gång. Därför får vi aldrig något när vi ska vara ensamma hemma, för säkerhets skull.
Annars tycker vi jättemycket om varandra Zetti och jag, vi bråkar i stort sett aldrig. Och nu när jag har varit skadad så har han varit extra snäll och försiktig med mej.

Jag är en ganska trevlig hund, visserligen är jag jaktavlad men vad kännarna än säger så är jag en otroligt trevlig sällskapshund. De säger att jakthundar lider om de inte får jaga, det gör vi inte alls, och förresten så jagar jag en hel del, både harar och fåglar och katter så det så. Nej nu kommer snart Zetti och då är det bäst att jag håller mej undan från datorn.

 Hej, idag åkte matte iväg en stund, ja drygt 2 timmar var det väl. När matte kom hem hittade hon en luva, ett par armar och överdelen till en tomtedräkt på golvet. Sedan gick hon och letade efter tomtekroppen. Var har du gjort av tomten, frågade hon flera gånger. För att det är jag som är boven står helt klart. Tintin når inte upp till jullådan, säger matte. Jag rantar efter matte när hon letar, Tintin hjälper också till. Tänk att man inte kan få ha sakerna i fred, gnäller matte. Du har väl inte ätit upp tomten, frågar hon och tittar förskräckt på mej. Undrar om hon vill leka eftersom hon rusar omkring så där, jag börjar vifta på svansen och rusa runt jag med. Det här är inte roligt, fattar du det, säger matte. Till slut hittar hon den i soffan. Titta här vad du har gjort, tjatar hon. Då skäms jag lite, tror hon i alla fall. För jag fattar ju inte varför hon blev sur för det där lilla. Pipmaja om du frågar mej. 

Här busar Tintin och jag i den första snön som kom 2007. Vi älskar att leka i snön, men sen får matte plocka bort snökockor från pälsen på oss. Men hon har en sån där massageborste med gummiborst som hon använder och det går jättelätt med den.
Vi tycker också om att bada


Här badar jag i havet när vi är på semester på Öland, det var innan Tintin kom till oss. Det var så höga vågor så husse vågade inte släppa lös mig, han var rädd att jag skulle simma ut som jag gör hemma.

Så tycker vi ju om att dricka vatten förstås. Från början hade Tintin en egen vattenskål, men den drack jag alltid ur, så matte och husse fick alltid kolla så att det fanns vatten till Tintin. Sedan när han nådde upp till min vattenskål (jag har ju sån där hög ställning med matskål och vattenskål) så började han dricka ur den. Då dög inte hans vattenskål längre. Men nu får ju matte och husse springa hela tiden och kolla för Tintin tycker inte om att dricka efter mej. Det blir så slemmigt tycker han. Så varje gång jag har druckit vatten, det hörs ska jag säga, så får de byta vattnet för att Tintin ska kunna dricka. Men jag kan gå tillbaka igen och dricka en gång till och då får de byta igen, och så måste de torka mej, för jag håller kvar lite vatten i munnen som jag släpper ut över hela golvet. Tintin varken slabbar ner sig eller går och droppar, jag fattar inte hur han gör.



Vi är jättekräsna och vill ha rent vatten i vattenskålen inne. Men ute är vi inte noga alls, ví dricker gärna vatten ur lerpölar, diken och sunkiga hålor. Dessutom gammalt vatten som stått i nån gammal hink och för att inte tala om fågelbaden, vi tror att de är till för oss fast vi har vattenskålar står på tomten. Matte blir trött på oss ibland tror jag. Här är det Tintin som glöpar ur ett lerigt hjulspår på hygget. Bilden är inte tagen från hans bästa sida precis, han behöver väl inte visa allt.

Min kusin Cesar, rhodesian ridgeback, 10 år



Bitte, blev 11 år, Matte och husses kompisars hund, labrador.



Lina, berner sennen, blev 10,5 år kompis till Bitte ovan. Hon fanns hos matte och husse före min tid.



Rasmus, riesenschnauzer, som valp. Blev 6 år, granne.



Nora, leonberger 7 år. Matte och husses kompisars barnbarn, kan man säga.



Och så lilla Mira förstås, jag tror att hon är 4år snart. En liten Jack Russel terrier. Matte och husses kompisars barnbarn.

Sedan finns ju Jackson och Texas, två parson russel terriers som bor en bit härifrån. Och så bor det en stor schäfer nere vid gården, men vi träffas aldrig för då morskar vi oss bara.

4 eller 5 katter bor det också i omgivningarna.